Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skarsgård är i alla fall rolig att höra

Annons

Det händer att jag skjuter folk lite på måfå. Bara för att ha någonting att göra, när det är tråkigt och jag inte kommer vidare.

Alla som någon gång har spelat ett krigsspel på datorn, eller för den delen skjuta-av-någon-benet-för-skojs-skull-spelet GTA, vet att man lockas att börja skjuta på fel personer när det går trögt, när det verkar omöjligt att nå nästa bana. En viss sinnesstämning lägrar sig.

Exakt så känns nya miniserien ”Generation Kill” (snart på Canal Plus). Ett hyperrealistiskt tv-spel där man som soldat åker omkring, förolämpar lokalbefolkningen och kan avfyra en skottsalva mot någon bara för uppsynens skull.

Serien baseras på Rolling Stone-reportern Evan Wrights bok om Irakkriget, där han inbäddad hos militären följer soldater som skjuter, svär och skitsnackar sig genom öknen mot Saddam i ett avlägset fjärran.

Porträttet är inte smickrande.

Serien produceras av David Simon och Ed Burns från ”The Wire”, och visst är den välgjord, men för mig kommer ingenting ur de första avsnitten annat än ett förstrött oengagemang. På rak arm kan jag inte minnas vad en enda av karaktärerna heter, och jag får nästan en känsla av att det är så tv-makarna vill ha det.

Vissa stunder av briljans lyser upp den dystra öknen. Som när det börjar cirkulera ett rykte om att Jennifer Lopez är död. ”I heard J-Lo is dead!” Någon tror att militären tystat ner dödsfallet för att manskapet inte ska bli demoraliserat. Jag kan inte förklara exakt varför, men det finns en stor fingertoppskänsla i valet av just J-Lo. En annan episod som finns kvar är när irakier vinkar och möter soldaterna med glada tillrop, och en av dem svarar ”vote Republican!”

När kriget var färskt gjordes det försök att skildra invasionen, men de avfärdades som för peppiga och hejarklacksmässiga, åtminstone råkade Steven Bochcos ”Over There” ut för det. I ”Generation Kill” är de blanka ansiktena under soldathjälmarna mindre sminkade. Detta är post-Abu Ghraib.

Den dödande generationen drar ut i krig okunniga om varför de är där, osäkert omogna, fulla av förakt för araberna som är smaklösa nog att inte ha anammat den amerikanska kulturen. Alla som inte har Coca-cola-kepsar är terrorister. Befolkningen som de trakasserar ser ut som figurerna i tv-spelen de lirade hemma, bara något mindre pixliga.

Som skildring av den dödande generationens moraliska kollaps och domnade likgiltighet föredrar jag filmen ”In the Valley of Elah”.

Just det, glömde en sak – Alexander Skarsgård är med och ska prata amerikanska. Det är lite roligt det också.

***

 

Till sist:

Jag ska inte försöka övertala er om att allt skitsnack kring ”Star Wars: the Clone Wars” är orättvist. Men jag ser faktiskt fram mot att få se hela den tv-serie som filmen är en aptitretare på. Om denna utvidgning av George Lucas rymdimperium hade kommit för 20 år sedan hade jag varit upphetsad bortom all rimlighet. Nu känns det mest skönt att jag, efter en helg av kantarellplockning och läsande av Jane Austens ”Emma”, inte helt har förvandlats till en tant.

 

Mer läsning

Annons