Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skolan styrs av klantskallar

De flesta människor tillbringar varje dag en stund på toaletten, men tror sig för den skull inte veta allt om rörmokarnas arbete. När det gäller läraryrket ”vet” däremot alla som någon gång suttit som elev i ett klassrum allt om vad lärarjobbet innebär.

Annons

En avdankad major, vars människosyn går ut på att sortera i ”duktiga”, ”dugliga”, ”mindre dugliga och ”odugliga”, menar att det räcker med att läraren kan peka med hela handen och sätta betyg på faktakunskaper. Dilettanterna på Gävles skolkontor ”vet” att lärarna har alltför generösa arbetstider och därför måste öka tiden i klassrummen. Sådana okunniga klantskallar.


Låt mig som har personlig erfarenhet som ämneslärare i svenska (examinerad) ge några mer sakkunniga synpunkter.
En lärares arbetstid kan kort delas in i fyra delar:
Undervisning i klass.
Förberedelser och efterarbete av lektioner – vilket ofta kräver flera timmars påläsning.
Betygsättning. Men betyg ska grundas på prov, vilka ska ställas samman och rättas – en ämneslärare med full tjänst på grundskola eller gymnasium är inne i tre eller fyra klasser och ska alltså rätta och bedöma 90–120 elevers skrivningar två gånger per termin. Det gäller då inte bara att sätta rätt och fel utan hjälpa eleven att lära något av provet. Dessvärre ges sällan den tid som krävs för att hjälpa varje enskild till ökad självkänsla och nödvändigt självförtroende – något som för övrigt inte kan betygsättas.
Konferenser, samtal med elever, föräldrar och kollegor – ofta nog går lärarens raster mellan lektioner åt till att samtala med elever (lärarna är ofta till stor del också kuratorer) och förflyttningar mellan lektionssalarna.
Den ambitiöse lärare som klarar allt detta med en medelarbetstid av mindre än 50 timmar i veckan finns inte. Det talas vitt och brett om att ”höja lärarnas status”, men det är bara prat, prat, prat.

Ska vi få de duktigaste gymnasisterna att söka till lärarutbildningarna (vilket är en rimlig målsättning med tanke på skolans stora betydelse för samhällsutvecklingen), så måste klantarna utanför de sakkunnigas led hejda sig i sin tro att de vet allt om vad läraryrket innebär. Att rakt av kräva att lärarna ska tillbringa hälften av sin arbetstid tillsammans med eleverna visar bara kravställarnas okunnighet.


En gång i tiden var läraryrket fritt och attraktivt, med möjlighet att förlägga förberedelser och rättningar till kvällar och helger i hemmet. Numera kräver man att läraren ska vara 40 timmar i veckan i skolan, vilket med störande telefoner, elever och kollegor medför att merparten av sidoarbetet ändå måste göras hemma på kvällar och helger. Likväl skallar ropen: ”Dom där jävla lärarna har det alldeles för bra. Dom ska vi sätta åt.”
Vem vill vara lärare under sådana förhållanden? Dessvärre allt färre.

 


Gävle

Mer läsning

Annons