Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrota gränserna!

För några år sedan var min fru och jag i Paris. Som rocknörd var ett besök på Père Lachaise-kyrkogården och Jim Morrisons grav naturligtvis en nödvändighet.

Annons

Vid graven var det i vanlig ordning en hyfsat stor samling människor och jag överhörde en guide ondgöra sig över att det minsann inte var alls så mycket folk som sökte sig till Johann Sebastian Bachs grav – och det var ju ändå en RIKTIG konstnär, kanske den klassiska musikens allra största. Vi suckade över ignoransen och strövade vidare till Edith Piafs grav en bit bort.

Nu har samma tröttsamma debatt om finkulturens överlägsna viktighet i motsats till populärkulturens seglat upp igen på Expressens kultursida. Jag suckar återigen och skakar mitt huvud.

Borde inte de antikverade begreppen populärkultur och finkultur, denna rest från 30-talet, vara skrotade för länge sedan? Åtminstone revs muren dem emellan för flera årtionden sedan.

Några exempel på detta:

* 1966 mötte en ung kompositionsstuderande violaspelare vid namn John Cale en likaledes ung och psykiskt plågad rockgitarrist vid namn Lou Reed i New York. De bildade Velvet Underground och muren mellan konstmusik och rock var satt i gungning. De blev aldrig kommersiellt framgångsrika men influerade generationer av rockmusiker att gå bortom rockens idiom.

* Kort senare i Düsseldorf började Ralf Hütter och Florian Schneider studera för konstmusikgiganten Karl Heinz Stockhausen. De bildar Organisation som utvecklas till ett av alla tiders mest inflytelserika popband: Kraftwerk.

* I New York på 80-talet dubblerar gitarristerna Lee Renaldo och Thurston Moore med att spela i konstmusikkompositören Glenn Brancas orkester och artpunkbandet Sonic Youth, ett band som i sin tur, från slutet av 80-talet och framåt, dubblerar med att släppa egen rockmusik på storbolaget Geffen och göra inspelningar av modern konstmusik på eget bolag.

* Å andra sidan har konstmusikkompositören Philip Glass gjort symfoniska versioner – och det menar jag inte läskiga Classic Rock-varianter – av tre av Brian Eno och David Bowies kompositioner från ”Low” (Kolla in skivan ”Low symphonies” om ni hittar den, den är lysande).

Det som skiljer ”populärmusiken” från ”konstmusiken” handlar i slutändan mest om sammanhang och finansiering. Skillnaderna i sammanhang är egentligen allt mer oväsentliga. Rockmusik spelas i dag på konserthusen och den klassiska musiken söker också nya vägar.

Populärmusiken tar sig i allt större utsträckning in på finkulturens arenor och vice versa, det senare dock i något mindre utsträckning.

När det gäller finansiering så lever vi alla i den ekonomiska verkligheten: Oavsett hur mycket vi brinner för vår konst så behöver vi äta. Om sedan konstnären lever enbart på marknadskrafterna eller på vad staten eller någon mer eller mindre välvillig mecenat kan tänkas bidra med torde inte spela någon större roll.

Marknadens/statens/mecenatens beslut om att satsa pengar beror ändå på gissningar eller åsikter om vad som folk vill – eller borde – lyssna på. Vad som blir framgångsrikt är ändå en fråga inte bara om begåvning utan kanske framför allt om marknadsföring och timing – i dag såväl som på Mozarts tid.

Mer läsning

Annons