Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stendöd var skendöd

Annons

Västernfilmen är stendöd.

Jag har själv skrivit under dödsattesten.

Flera gånger.

Den jäkeln envisas nämligen med att återuppstå. Igen och igen. Västernfilmen är som ett amerikanskt nationalmonument djupt i sanden.

De gräver fram det. Spottar på det. Och putsar.

När Clint Eastwood gjorde ”Pale rider” i mitten på 1980-talet var jag övertygad. Så här mästerligt mörkt skulle den ensamme ryttaren gå till historien. Revolvermän, sheriffer och guldvaskare. Pang pang. Bye bye.

Sen blev det 1992.

Och Clintan gjorde ”Unforgiven”. Den slutgiltiga västernfilmen. Mytens död. Sanna mina ord.

Nähä. Inte den gången heller.

För nu är Wild Russell Crowe och Wild Christian Bale i sadeln. Svarta i ögonen. Lortiga och ökendammiga.

I ett drama som är som en ödesmättad begravningsritual. Det hyllar den klassiska västernfilmen efter konstens alla regler. En gång för alla (tro mig inte).

”3:10 to Yuma”. Till och med titeln är tung. Den syftar på tågtidtabellen. Om tre dagar, exakt tio över tre på eftermiddagen, ska en legendarisk diligensrånare, den laglöse Ben Wade (Russell Crowe), sättas i fångvagnen. På väg mot snabb rättegång och repet.

Men färden genom bergspassen är lång och livsfarlig. Ben Wades gäng väntar bara på ett tillfälle att befria honom.

Den fattige, haltande, ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) leder motvilligt transporten. Han är i desperat behov av pengar. Och av respekt. Inte minst från sin egen son.

Vi ser styrkekampen mellan en nonchalant, hänsynslös Wade och en moraliskt högtstående, ansvarsfull familjefar, Evans.

Fast riktigt som på räls går det ju inte. Christian Bale och Russell Crowe är allt annat än fyrkantiga.

De är faktiskt suveräna båda två. I dvd-nya ”3:10 to Yuma”. Grymt bra berättelse i grunden också, skriven av Elmore Leonard.

Så nu känns det sådär dramatiskt igen. Som ett storslaget, sentimentalt farväl.

”3:10 to Yuma” sammanfattar en genre och kommenterar en genre. Tänk, hela hjältemyten – och samtidigt hela tragiken bakom hjältemyten.

Final i klassisk stil. Allt som behöver sägas tycks sagt.

Således. Västernfilmen är stendöd.

Tills vidare.

Och åtminstone på höstens biografer. Inte en saloondörr i sikte. Förutom ryktet att Bob Dylan ska göra en roll i en ny västern som spelas in nästa år.

”3:10 to Yuma” är värd att ses på biograf. Nu blev det inte så i Gävle. Jag väntade och väntade. Men filmen kom aldrig.

Så har vi det här. Cowboyhattar levereras enbart ihop med actiongalna äventyrsarkeologer.

Mer läsning

Annons