Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tabubelagda fantasier

/

Annons

Det går ju inte att förneka. Vissa fantasier är det lättare att vara öppen om. Tillexempel den där snygga vältränade killen som man sitter i närheten
av på bussen varje morgon men aldrig pratar med, honom kan man prata om med kompisarna. Fantisera ihop olika scenarion. Han är liksom ”rätt” att fantisera om.
Däremot är idolförälskelser något som inte alls är accepterat. I alla fall inte för flickor i min ålder, kanske för den trettonåriga Emelie men definitivt inte för den nittonåriga
något mer mogna versionen. Har det förresten någonsin varit okej för pojkar? Jag vet inte men de kan ju i alla fall enkelt uttala sig om snygga filmstjärnor och utvikningsbrudar utan att kompisgänget reagerar annat än med några stereotypiska machoflin. Idolförälskelser och sådana fantasier går alltså bort, åtminstone
inom min bekantskapskrets.

i det där bandet som jag älskar så mycket och som jag känner att jag har så mycket gemensamt med, som om han och jag vore själsfränder, är så snygg och underbar att han ändå letar sig in i mina dagdrömmar? Kan det då kanske vara så att en lightversion av idolförälskelsen
är okej? Att om jag ser en kille som utseendemässigt har många av de egenskaper som jag finner så oerhört attraktiva i min idol så är det okej för mig att fantisera
om honom och att babbla mig hes och halvgalen om honom inför mina vänner. Nej. I mitt fall blir svaret nej. Det kanske skulle fungera för andra, men för mig tar det stopp även här. Den typen av kille som jag i så fall skulle dregla över är fortfarande inte ”rätt”. Det är inte rätt av mig att utsätta mina kompisar för min besatthet av den här typen av kille. Att fylla deras oskyldiga öron med drömma och fantasier. Jag är inte den typen av tjej som borde ha sådana tankar om den typen av kille. Men jag har det. Om mina vänner visste skulle de aldrig kunna se mig på samma sätt igen. Ändå dyker tanken upp. Jag försöker förtränga, men varje gång jag ser en sådan sorts kille finns tanken där. Ni vet typen, spinkig, svart hår, snedlugg, piercing och kajalpenna. Emo-pojkar – min hemliga besatthet.

, varför blev de offer för mina mest hemliga tankar? Jo det är så klart ett klassiskt fall av överföring. Jag har alltså överfört de känslor jag har för min idol, för den mörkhårige välsminkade ledsångaren i mitt älsklingsband, på pojkar som liknar honom. Eller som delar vissa gemensamma yttre attribut. För jag vet ju att de inte är som han, varken på ut- eller insidan. Men kan jag inte få det bästa så får jag helt enkelt nöja mig med det näst bästa.
Jag får inte prata om det för det är tabu. Jag får inte handla utefter denna impuls, denna längtan efter emo-pojkar. Men jag får titta. Så det gör jag, jag tittar på dem och då och då låter jag den hemligaste av alla tankar stiga till ytan. Jag skulle vilja ha en emo-pojke. Bara för en dag.

Mer läsning

Annons