Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trend: slow looking

Jag är en dålig ”slow looker”. Vi var på väg någon annanstans, under en sommarkväll, men stannade till vid det kvällsöppna Länsmuseet, för visst var det längesedan vi var där, eller hur? Snabbt ilade jag igenom salarna, de andra försvann bakom mig.

Annons

 

De tittade noga. Jag sprang som Mustafa Mohamed med en eldsprutande drake efter sig, som om en tidtagare väntade på mig vid den sista målningen och SVT:s Jonas Karlsson kommenterade förnumstigt. Konstbetraktande som hundradelssport.

hopplöst otrendig, inser jag nu, när jag i veckan introduceras för begreppet ”slow looking”. Vi har redan förstås ”slow food”, för ett par år sedan skrev jag exempelvis en artikel om ”slow design”, och nu alltså ”slow looking”, det långsamma och tålmodiga betraktandet.

Jag är inte ensam om att rutscha runt på museer och sevärdheter. Hela turismens idé strider mot ”slow looking”. Vi ska vallas runt, pricka av upplevelserna, se allt på kortast möjliga tid.

När jag förra året gick omkring i Centre Pompidou i Paris, följde jag efter ett par som, märkte jag, bara förstrött tittade på den moderna konsten, och istället ägnade all koncentration åt sin konversation.

har i en ny bok gjort det exakt motsatta. Istället för att se så mycket konst som möjligt, har han ägnat flera månader åt att betrakta två målningar av Poussin.

Att se om samma film, gång på gång, måste vara de rörliga bildernas motsvarighet till slow looking. Jag har en vän som helst ser om de filmer hon redan har sett. En i det närmaste sinnesslö vana, har jag alltid tyckt.

Å andra sidan – själv har jag för vana att snabbspola mig igenom dvd:er, på en tillräckligt låg hastighet för att hinna läsa textremsan och få ett hum om handlingen. Man kan fråga sig vem av oss som är mest korkad. Hon som fördjupar sig i de filmer hon älskar, eller jag, som plöjer filmer jag inte ens vill se genom att spola dem framåt?

. I tonåren såg jag ”Scream” ett hundratal gånger, mycket för att den var en av få filmer jag ägde och för att jag uttråkad ville ha förströelse medan jag tränade i källaren. Vid varje förkylning såg jag om ”Barnen i Bullerbyn”.

”Slow looking” är ingenting nytt. Men då fanns inte något val. När gångna tiders romanläsare läste om, säg, ”Stolthet och fördom” för femte gången, var det troligtvis för att resten av böckerna i hemmet redan var omlästa sex gånger. Nu har vi snart hela världslitteraturen ett klick bort i vår Kindle, ett digitalt Alexandria-bibliotek. Vem har då tid och ro att dröja vid samma verk, när det alltid finns nya, olästa sidor som pockar på uppmärksamhet?

, stressande på museet, tvingas till slut till det stillsamma betraktandet. I väntan på de andra slår jag mig ner framför Josephina Holmlunds målning av ett vattenfall, vilt och harmoniskt på samma gång. Jag har alltid tyckt om den. En målning som vinner i längden. Som vinner på slow looking.

 

 

 

Den här veckan såg Kristian ...

... ännu ett hypande inslag om nya deckarstjärnan Lars Kepler. "Jag hoppas att pseudonymen visar sig dölja en tråkig vanlig gubbe och inte en kändis. Få se hur länge hypen varar då."

 

 

 

Bra just nu:

Att det händer mycket i helgen.

Sämre just nu:

Att så få filmer kommer till Filmstaden.

Mer läsning

Annons