Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Troell ska vara glad

Jag får psyke, som högstadieungarna skulle sagt. "Maria Larssons eviga ögonblick" blev utan Oscarsnominering.
Hur går sånt till?

Annons

Jag tycker den är värd hundra priser.

Oscarsnomineringar kan väl egentligen vara strunt samma. De är inte så mycket att ha. När de haglar över en film som "Benjamin Buttons otroliga liv". Jan Troell ska vara glad att slippa sällskapet.
Men man känner sig liksom förorättad.
Troell förlorade i kampen om nominering för bästa utländska film mot bland annat "Mellan väggarna" – Klass 9A i fransk förortsversion. Intressant film. Inget fel på den. Men det är som att säga att en dramadokumentär av TV4:s samhällsredaktion är överlägsen "Fanny & Alexander".

Upphöjelsen av "Benjamin Button" ger också psyke. Är det på skämt? Låtsas alla? Som i sagan om kejsarens nya kläder. Det finns ju inget där. Utom en lankig kopia av "Forrest Gump" (kolla bara uppställningen som en av kvällstidningarna gjorde härom dagen, varenda detalj är lika).
Smart grepp av manusförfattaren som alltså är pappa till båda. Snabba cash utan att stjäla från någon annan än sig själv. Men det borde ju inte ge filmpris utan ekonomipris och belönas av något marknadsinstitut eller centrum för resursåtervinning.

Kan förklaringen vara så simpel som att filmen om Maria Larsson saknade manlig huvudperson? Benjamin Button har ju extremt mycket av den varan. Brad Pitt hela dan, från graven till vaggan.
Det är ledsamt att behöva påpeka det här. Men alla filmerna som Oscarsnominerades för bästa regi och bästa film har killar i huvudrollerna.
Inte bara det att alla är regisserade av killar. Alla handlar om killar också.
Medan "Maria Larssons eviga ögonblick" är oförskämd nog att handla om ett kvinnoöde. Och är oförskämd nog att utpeka mannen/maken som själva problemet. Jo. Man begriper att det inte passar in i Hollywood i år.

Så var det dags. Den stora premiärdagen för Team Johan. Det vill säga Forsbackafilmaren Johan Storm och kollegan Johan Lundborg. De har gjort novellfilmen "Rosenhill" som visades på Göteborgs Internationella Filmfestival i måndags.
Jag var inte där. Men jag har sett filmen.
Den handlar, apropå Oscarssjukan, om en kvinna. Mormor Rosmarie (Margreth Wievers) flyttar in på ett äldreboende som först verkar tryggt. När hon klagar på sömnproblem därför att en av patienterna skriker om nätter åtgärdas saken effektivt. Kanske för effektivt. Nästa dag är farbror Alfred död. Och det är Rosmarie som får psyke.
Som jag minns Johan Storms tidiga filmer hemma i Gävle var han svag för just den där sortens mardrömsstämning. Nu begåvat utvecklad i Johans & Johans manus till "Rosenhill". Nu har de något på hjärtat. Rosmaries ångest gestaltar frågor om hur det är att bli gammal och glömsk och en främling för sig själv. Filmen blev precis så koncentrerad, välgjord och vettig som jag hoppades.
"Rosenhill" skulle, apropå filmpriser, mycket väl kunna vinna novellfilmstävlingen på Göteborgs filmfestival.
Men även om den inte gör det så kommer ni med säkerhet att få se den i tv framöver.
Två unga manusförfattare och regissörer i Sverige i dag väljer alltså att berätta ömsint om en äldre kvinnas känslor.
Ta med er det till Hollywood, hörni.

Mer läsning

Annons