Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår vardag.Och andras.

Annons

Jag var lite irriterad redan på flyget hem från Paris. SAS bjöd på svensk läsning i form av dagstidningar. Och när jag öppnar dem inser jag hur jävla bra vi har det. Tv-program om den svenska skolmaten kallat ”Matakuten”. Skolmat som tydligen är ovärdig människoföda. Ni inser att vi bor i ett land där man får skollunch? Lagad mat som serveras under skoldagen.

Sedan läser jag om riktiga problem. Som de Adel brottas med. Att leva gömd. Vara en av alla världens flyktingar. Och då går tankarna till kamraten som jobbar för UNHCR. FNs flyktingorgan som inte anser att det är riktigt rätt att Sverige skickar tillbaka människor till platser i världen som Afghanistan. Kamraten arbetar i fält med människor som flyr. Hans arbetsdagar handlar bland annat om att hitta en trygg plats i världen åt dessa människor. Under förra året befann han sig i Tanzania i ett avspärrat område med cirka 300 000 individer utan någon annanstans att kalla hemma än ett flyktingläger. 300 000 människor är ungefär lika många som hela Islands befolkning. Eller Malmös.

När han kom hem efter det där året berättade han om barn med magar uppsvällda av svält. Om människor döende i aids. Om alla sjukdomar du kan tänka dig samlade på en och samma plats. Om brist på läkare och läkemedel och medicinsk utrustning. Han nämnde dock inget om skolmat. Eller klagomål rörande kvalitén på denna.

Emma Törnkvist gör varje vecka ett reportage kallat ”Haka På” här i Arbetarbladet där hon följer en individ i dennes vardag. Den här veckan hakade hon på Enayatulla Adel. Världen finns här i Sverige. Vi behöver inte åka till Tanzania eller Chad eller Darfur eller jobba för UNHCR för att skåda världens lidande. I gårdagens Arbetarbladet fanns det där lidandet vid vårt köksbord, ett lidande som vi i fallet Adel själva är orsaken till.

Det har gått sex månader nu sedan Adel gick under jorden. Något studentfirande i frihet blev det inte för honom. Hans framtid är oviss och hans livssituation mycket, mycket pressad. Det är hans vardag.

I Törnkvists artikel säger Adel bland annat följande angående de individer som anser honom vara en brottsling som lever gömd ”Jag vill att de ska känna efter... försöka tänka sig in i min situation.” Jag är ledsen Adel. Men jag tror tyvärr inte att du kommer att bli bönhörd. Vilket för oss tillbaka till det där tv-programmet om skolmaten.

För du måste förstå Adel. Det här är Sverige, ett isolerat välfärdsland långt upp i norr. När runt 20 000 svenskar befann sig i Thailand på semester julen 2004 hade vår egen regering och vårt utrikesdepartement ingen aning om att det fanns så många svenskar mitt i en katastrofzon. Den låg ju väldigt långt borta. Ungefär som Afghanistan. Inte heller förstod vi vidden av vad som inträffat ens vid fullbordat faktum. Vi har inte varit i krig på över 200 år. Vi är medlemmar i en union som rest murar runt vår välfärd. Och, inte att förglömma, vi har faktiskt problem med skolmaten. Det är vår vardag.

Mer läsning

Annons