Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världens snabbast grånande hår

Annons

Så där ja. Då var vi igång.

Jag lånar den här platsen av Kristian, som i sin tur lånar den av Lisa. Runt omkring mig finns anslagstavlor, kalendrar och en massa post-it-lappar. Väldigt mycket post-it-lappar, när man tänker på det. Och så en dvd med Varuhuset - säsong 1 (fortfarande inplastad, mejla ”tjing” och den är din) och lite så kallade ”cd-skivor”, någon som minns?

Med på köpet i den här tjänsten får man också förmånen att skriva den här spalten du läser just nu. Och nu när jag väl sitter här med allt det här åtråvärda och hårt tillkämpade medieutrymmet vet jag inte riktigt vad jag ska göra av det. Nyhetschefspaniken kommer krypande. Eller någonting motsvarande.

Nyhetschefspaniken, jag måste prata lite om den. För den är både rolig och tragisk.

Nyhetschefen är den som är maskinare i det här nyhetsindustriella komplexet som vi jobbar i. Det är på hans eller hennes otacksamma lott det faller att fylla tidningen eller radio/tv-sändningen, eller vad nu någon ledning någonstans föresatt sig att fylla, med material.

Grejen är att nyhetschefen matar ett monster. Som aldrig någonsin blir mätt. Det spelar ingen roll hur mycket material alla hårt arbetande reportrar snokar upp och förpackar snyggt på nyhetschefens bord. Så fort han eller hon slängt in materialet till det där monstret så skriker det efter mer. Varje tidningsdag, varje sändningstimme, varje webbminut hör man monstrets isande morrande nere i det där mörka hålet där man slänger in saker.

Nyhetschefspaniken. Namnet antyder ett temporärt tillstånd. Och i bästa fall är det just vad det är också. Många nyhetschefer har lärt sig leva med sin hopplösa situation och kan vara nästan helt avslappnade mellan attackerna, till och med vissla på vägen till kaffeautomaten. Men det finns också många fall där nyhetschefspaniken övergått till att bli ett kroniskt tillstånd. Jag har sett nyhetschefer som bor på jobbet. Nyhetschefer som ständigt håller handflatorna krampaktigt längs huvudets sidor medan de ser ut att vilja försvinna in i datorskärmen framför sig. Nyhetschefer som går fort genom korridorerna med käkarna sammantvingade som av ett skruvstäd, medan de ser ut som om de tyst försöker kräma ut nyheter ur själva luften framför sig.

Jag vet inte om de här människorna någonsin sover. Om de gör det så tror jag att de ständigt hör morrandet för sitt inre öra om nätterna. Och så tror jag de drömmer nyhetsbyrådrömmar, ständigt på jakt efter nyhetsflashar. Med huvudet tryggt på laptopens tangentbord. Om Edgar Allen Poe levat i dag hade han förmodligen skrivit sina skräckstories från en nyhetsredaktion.

Jag tänker mig att nyhetschefspaniken är besläktad med en existentiell ångest, även om jag tror jag vill hålla den frågan öppen. Men nyhetschefens två stora skräckscenarior tycks ha ganska mycket gemensamt med en mer generell existentiell oro. De är:

 Tänk om nyheterna tar slut?

  Tänk om jag missar något viktigt?

Mitt eget scenario ser lite annorlunda ut, så om man ska klyva hårstrån så är det väl inte nyhetschefpanik i strikt mening som jag riskerar, utan något närbesläktat. Så är jag ju inte nyhetschef heller.

Mitt eget scenario alltså:

  Vad händer när man inte längre kommer på någonting att fylla sådana här spalter med?

Nåväl. Det verkar som det klarade sig den här gången.

Mer läsning

Annons