Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vet inte om jag ska vara sorgsen eller inte

Annons

Följande stycke hittar jag på Lars Winnerbäcks officiella hemsida. Han skriver sin biografi, år för år:
”Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.”
Han skriver om visskolan på Nordiska folkhögskolan
i Kungälv.
Estonia tänker jag.
Det var ju när jag gick där. På journalistlinjen alltså, inte vislinjen.
Vi gjorde radio på det där taffliga vis som journaliststudenter på en pytteliten ort som Kungälv gör, pratade med en präst om krishantering och såna grejer.
Alltså läste jag på Nordiska samtidigt som Lars Winnerbäck.
Det hade jag inte en aning om.
För man var inte bara långt från verkligheten (även om vi på journalistlinjen av förklarliga skäl tycks ha varit närmare mediarapporteringen). Man var långt bort från alla andra som pluggade där på samma skola också.

Jag tillhörde subgruppen vi-som-bor-i-Göteborg, vi åkte buss varje dag och klev av precis innan kommungränsen och gick uppför den långa branta stigen upp på Fontinberget där skolan ligger. Vi var några stycken som åkte den där bussen. Annelie i min klass kände en kille som gick på vislinjen, han åkte också buss.
Men resten. Teaterlinjen (man hörde bara talas om finnen som höll på att bli hemskickad för att han söp så mycket), visskolan (den var han Vysotskij-killen som Anneli kände då), för att inte tala om teckentolkslinjen. De brydde vi oss inte det minsta i.
Vi satt längst bak och fnissade när det var uppvisning i samband med nån julavslutning och teckentolkarna med stora yviga rörelser teckentolkade sånger (som väl vislinjen måste ha framfört, jag minns inte).
Vi var så upptagna med att bli några att vi knappt registrerade omvärlden tänker jag.
Eller. Jag måste ha varit det i alla fall. Min värld bestod av klassrummet och bussen och lägenheten vid Redbergsplatsen.

Eva från Bollnäs som gick i min klass och som bodde på internatet har koll på att vi pluggade samtidigt som Winnerbäck. Naturligtvis.
”Han gick en termin på vislinjen samtidigt som vår första termin och bodde i huset bredvid mitt (nr 8 tror jag). Jag tror han var lite tjusad av danska Stine i vår klass, som bodde i samma hus. Och han levde på sin charm. På tillställningarna var ju han den som alltid ropades upp, gärna om och om igen, och i visklassen får man väl lov att säga att han var stjärna redan då. Särskilt med tanke på att det fanns en lite mognare kvinna med stora glasögon som sjöng falskt (lärarna måste ha varit fulla när de tog in henne)”, förklarar Eva och beskriver hur de levde i sin egna lilla värld där på skolan.
På samma sätt som vi levde i vår, utanför skolan, på bussen typ.
I en annan värld hade det alltså kunnat vara så att det hade varit min gamla kompis Lasse som kom hit med buller och bång i kväll och vi hade suttit och fnissat åt gamla härliga folkhögskoleminnen över en öl.
Jag vet inte om jag ska känna mig sorgsen över det eller inte.

Mer läsning

Annons