Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken politik?

/
  • BRA, MEN SEDAN? Socialdemokraterna och miljöpartiet är överens om höjd a-kassa, men en effektiv opposition kräver att också vänsterns bjuds in. Enkel symbolpolitik duger inte.

När kronan faller som en sten mot dollarn, bankerna utrustas med syrgas, bolånen drar i väg mot tvåsiffrigt, bostadsmarknaden gått i stå, LO-ekonomerna spår nolltillväxt i år och skenande arbetslöshet de närmaste åren, lågkonjunkturen kommer före snön och regeringen lovar mer av allt; då är det lätt att tappa modet.

Annons

Tur då att Mona Sahlin lovar höjd a-kassa, mer rättvisa och att Lars Ohly förklarar sig beredd att lyssna på vem som helst.

Alliansen famlar lite vilset efter en agenda för sämre tider. Därför tillsätts några grupper som skall skriva ihop högerpartierna om en gemensam linje när arbetslösheten närmar sig åtta procent och det inte finns några jobb att söka för alla som just förlorat sitt.

”Jobblinjen” har redan tappat all lyster och övergår snart i sökande efter lösningar som inte gör skadorna värre. En mäktig uppgift som inte ger särskilt stort utrymme för den sortens ”reformer” regeringen lagt ut som framtidsmodell; sänkta skatter och sänkta bidrag.

Ideologisk enögdhet gör högern blind för vad det faktiskt handlar om, en rättvisa som sträcker sig längre än till sänkt skatt för de redan rika och den sortens beskattning som skickar tiotusentals kronor rakt ner i fickan på ägarna till slott, herresäten och villor i de förmögnas kvarter.

Men det som kom ut av mötet i Varberg gladde inte ens regeringens varmaste supportrar; för taffligt, för litet, för rosenrött. Och utan substans. Regeringspolitiken kräver vackert väder och ett hyggligt utbud av lediga jobb. Men nu väntar andra tider.

Anders Borg slår upp nya kapitel i sina nationalekonomiska handböcker och låter sin armé av ekonomer räkna fram en matematisk formel för högre arbetslöshet, knapphändiga bidrag och tvångsåtgärder mot alla som vägrar flytta till jobben. Och hur tiotusentals skall ha en chans att bo kvar när den nya a-kassan inte ger mer än mat på bordet.
Han finner sedan att de ekonomiska teorierna bär fram mot en enda möjlig politik, regeringens.

Ett gyllene tillfälle öppnas då för en opposition som vågar ställa ut löften om reformer riktade mot de grupper som snart möter de allra största påfrestningarna. Höjd a-kassa står först och att Sahlin, Eriksson och Wetterstrand är överens om en höjning, men oense om nivåerna, är en hygglig början.

Det något påfrestande gnabbet mellan Sahlin och Ohly borde därefter ges en lösning som gör ett bredare samarbete möjligt.
Men är Sahlin och hennes krets ens medveten om att oppositionen, alltså de tre partierna, behöver åtminstone en symbolisk uppslutning bakom några punkter som pekar framåt?

Ohly håller alla dörrar öppna men Sahlin låtsas att han, på rent trots, väljer att stå kvar ute i farstun. Det verkar som Sahlin väntar sig att Ohly förvandlar sig och sitt parti till dörrmatta. Det lär inte inträffa.

Men så länge opinionssiffrorna visar mer än tvåsiffrigt försprång händer nog inte så mycket. Politiken rullar på, den allt svagare alliansen kräver besked och den kommande krisen sänder iskalla kårar djupt in i folkhemmet.

En varning kan redan nu ställas ut; det största hotet mot ett regeringsskifte är Mona Sahlins oroande brist på handlingskraft. Hon måste snart samla hela vänstern i stället för att resa runt och larva sig i parkerna.

Att låta sig ställas upp framför Volvos fabriksgrindar är faktiskt inte mycket mer än enkel symbolpolitik.

Mer läsning

Annons