Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst är det nyttigt med film

16-åriga Jesse är extremt skoltrött och skolkar mest. Det kommer att gå åt helvete.
Hans förtvivlade pappa gör ett sista räddningsförsök. De två ska sluta en pakt:
Jesse får sluta skolan och sova bort hela dagarna om han vill.

Annons

Han behöver inte skaffa sig något jobb. Han behöver inte ens laga mat eller betala hyra.

Enda motprestationen är att Jesse varje vecka ser minst tre utvalda filmer tillsammans med farsan.

”Det blir den enda undervisning du får”, säger pappa David.

”Du skämtar”, säger Jesse.

Men svårt att gissa vad han väljer.

När killen stapplar upp småbakis framåt eftermiddagen och tänder en cigg, drar dom för gardinerna, sätter sig i den blå soffan i vardagsrummet och tittar på dvd.

Så där håller det på. I tre år.

Vad blev det av Jesse tror ni?

Den första filmen som Jesse och David Gilmour ser är Truffauts ”De 400 slagen”.

Franskspråkig och småsvår. Jesse blir uttråkad.

Men far och son har en intressant diskussion efteråt om oron inför framtiden och risken att slösa bort sitt liv.

Nästa lektion: sexiga thrillern ”Basic instinct”. Suveränt, pappa, utropar Jesse.

De tittar på klassiker som ”Citizen Kane” och ”Storstadshamn”.

Men också ”Motorsågsmassakern”, Beatlesfilmen ”Yeah Yeah Yeah!”, första James Bond och high schoolkomedier.

Månaderna går.

Jesse blir ihop med flörtiga Rebecka och drabbas av sin första stora kärlekssorg. Då laddar pappa dvd-spelaren med Michael Manns ”Gatans lag”, en riktig dra-åt-helvete-film som betvingar desperationen.

Vi kunde lika gärna ha sportdykt eller samlat frimärken, säger David Gilmour. ”Filmerna gav oss helt enkelt en möjlighet att umgås, att tillbringa hundratals timmar tillsammans, samtidigt som de öppnade för alla möjliga slags samtalsämnen”.

Tandtråd, Vietnam, impotens, Mojaveöknen, heroin-chic, sarkasmer, storhetsvansinne, sextiotalet, moral. Vad helst. Allt avhandlas i den blå vardagsrumssoffan eller under avslappnade former (öl) på verandan utanför.

Jesse lyckas landa några skitjobb mellan filmerna. Han är diskare och telefonförsäljare. Skriver låtar och sjunger hiphop på en källarklubb. En kokainöverdos tar nästan livet av honom. Inget är enkelt.

Men han tillägnar sig en makalös allmänbildning med spetskompetens i filmvetenskap.

I dag studerar Jesse på universitetet i Toronto.

En sann historia? Det påstås det. Den berättas i boken ”Filmklubben” skriven av kanadensaren David Gilmour – filmkritiker och tillika otidsenligt liberal förälder.

Inför utgivningen framträdde han öppenhjärtigt i intervjuer tillsammans med sin son (se klippet ”The Gilmour boys” på Youtube).

En sak ska man kanske ha i bakhuvudet: chansen att det ska gå bra i livet för en utflippad 16-åring som kommer från en intellektuell, harmonisk miljö i övre medelklassen är trots allt rätt hög. Jämförelsevis.

Ändå blir man tokglad och hoppfull av lika galna som kloka ”Filmklubben”.

Jag kan inte tänka mig mer perfekt läsning för filmnördiga kulturjournalister med tonårsbarn. Vilket gör målgruppen relativt liten förstås.

Men det vore väl åt helsicke om den inte kunde funka för andra också. Så nyttigt som det är med film.

Mer läsning

Annons